30 mars, 2017

Att göra skillnad

Mjuk. Det är ett ord som beskriver Anton Åkesson. Mjuka rörelser, mjuk röst, mjukt blick. Han möter människor på ett mjukt sätt. Ett annat ord är lugn. Han är lugn, han sprider ett lugn och hans lugna sätt gör människor lugna. Mjuk och lugn. Men Anton Åkesson är så mycket mer. Det är en kille som är på väg. Som är öppen för vad Gud har i sin plan för honom men trots det lever fullt ut i nu:et. 

Anton Åkesson är en av eleverna på årets gospellinje på Glimåkra folkhögskola. Han finns med i gruppen som basist och är i full gång med att planera den USA-resa gospellinjen ska göra om bara några dagar. Gruppen kommer att besöka Chicago där de ska ha konserter och se de land där gospelmusiken föddes. De kommer också att tillbringa några dagar i New York, dagar som bara handlar om att vara, se och uppleva en av världens största städer.

Han är förväntansfull inför resan men tar sig en stund att prata med Livsluft. Anton är 22 år och är uppvuxen på Vidablick utanför Hörby där han har vuxit upp tillsammans med två systrar, en mamma och en pappa. I familjen står man varandra mycket nära och i uppväxten fanns det stor värme och tolerans. Man kunde komma till mamma och pappa med allt, även när man hade gjort fel. Tillrättavisningen var alltid kärleksfull.

I hemmet hade man fosterbarn från det att Anton var sex år och därefter har det bott hela 14 olika barn hos familjen, ett år i taget.

– I början när det var dags för fosterbarnen att flytta var det väldigt jobbigt, säger Anton. Jag blev ju av med ett syskon. Men efterhand lärde jag mig att de var hos oss ett år och sedan flyttade de.

Anton menar att han har lärt sig väldigt mycket genom att ha fostersyskon.

– Tålamod. Jag fick lära mig tidigt att ha tålamod med människor, säger han. Jag fick också tidigt lära mig att inte döma människor. Ingen sitter inne med alla rätt och genom mina fostersyskon har jag fått större acceptans för människors olika bakgrund, värderingar och personligheter. Det har hjälpt mig socialt helt enkelt.

I familjen var det alltid högt i tak när det gällde tankar om tron. Vad Jesus gjort för oss pratades det mycket om. Man läste böcker, barnbibel och bad. Man stötte och blötte tankar och funderingar.

– Jag kom till en punkt när jag var tvungen att göra tron min, det gick inte att leva på mamma och pappas tro längre, säger Anton fundersamt. Under min konfirmationsgudstjänst tog jag mitt första egna beslut att följa Jesus.

Det som hjälpte honom att komma till den punkten var alla diskussioner man hade under konfalägret. Man stötte och blötte. Det är ord som Anton ofta återkommer till, att stöta och blöta. Att fundera igenom från grunden, att höra andras åsikter, att skapa sig en egen tanke. Det gäller även nu när han går på Glimåkra folkhögskola:

– Det bästa med utbildningen är alla personligheter, säger Anton och skrattar till. Jag trodde inte riktigt på det där folk sa, att man skulle bli en ”folkisfamilj”, så har det ju blivit! Vi är verkligen en enhet och vi delar så mycket med varandra, dels musiken och livet, dels vad vi tänker och tycker om olika saker. Vi får stöta och blöta.

Anton är idag Salt Sydsveriges ordförande och han har suttit med i styrelsen i tre år.

– Det var min ungdomsledare, Jona Albertsson, som satt i valberedningen det år jag kom med i styrelsen, säger Anton. Han sa att han såg kvaliteter hos mig som jag borde använda genom styrelsearbete. Eftersom jag har stort förtroende för Jona och han trodde på mig så starkt blev det så att jag ställde upp i valet till styrelsen. Jag hade ingen aning om vad jag tackade ja till!

Anton kom in i en stark styrelse som hade koll på läget och alla kunde sina saker. Det första året blev till att lära sig om hur Salt Sydsverige fungerar.

– Jag blev lite överrumplad när jag förstod hur mycket Salt Sydsverige gör och vilken roll organisationen har i distriktet, säger han med ett leende.

Anton själv kom in i styrelsen just när hans tid som lägerräv började dra sig mot sitt slut och han kände att det han kunde tillföra var att berätta vad ungdomarna själva ville ha och hade behov av. Han tycker det var bra att börja så ung i styrelsen och att han i sin takt fick växa in i arbetet.

–  När jag tog över ordförandeklubban var jag rädd, medger Anton. Freja Albertsson hade varit en stark och tydlig ordförande i flera år och hon hade koll på allt. Och där kom lille jag…

Idag är Anton en säker ordförande med stor omsorg för de anställda och sina styrelsekollegor. Året som gått har inneburit extra utmaningar för styrelsen, exempelvis i och med de strukturförändringar organisationen står inför. Han ser framemot ett år där man mer kan koncentrera sig på verksamheten i styrelsen.

Då kan man fråga sig om han ser de kvaliteter som Jona talade om?

– Nej, säger han och skrattar. Jag vet fortfarande inte riktigt vad Jona menade.

Idag arbetar Jona Albertsson som barn och ungdomsledare i Allerums församling men har fortfarande koll på Anton.

– Det jag såg och ännu ser hos Anton är en person som har ett lärjungaperspektiv och som är djupt rotad i Jesus, säger Jona. Han kan leda och är ansvarstagande, han tänker ett steg längre och har vidgade vyer. Jag tycker också att Anton tänker strategiskt och visionellt vilket är viktigt för styrelsearbete.

Det ser ut som om Jona hade helt rätt när han frågade om Anton ville sitta med i styrelsen.

När året på Glimåkra folkhögskola är över vet Anton inte vad som händer. Allt ligger öppet och framför honom. Han ber mycket över vilket nästa steg i livet ska vara. Det är spännande men även lite läskigt. Vad det än blir vet Anton med stor övertygelse att Jesus går bredvid och vakar över varje steg.

Text: Helena Eriksson
Foto: Carina Brandt, privat