Nyheter

BigBadaBoom

BigBadaBoom är en ungdomskväll som konfirmationslägret på Åsljunga har bjudit in till i flera år, så även denna sommar. Man bjuder in de föregående årens konfirmander men även andra som finns med i olika ungdomsgrupper i Skåne och Blekinge. De som kommer på besök återupplever sina egna konfirmationsläger till viss del men viktigare ändå är att konfirmanderna får träffa kristna ungdomar. Att konfirmanderna får se att det finns en gemenskap efter konfirmationslägret också.

Detta år samlades man på Solvik där man spelade brännboll 2.0. Brännboll på traditionellt vis men med en mängd andra utmaningar i spelet. Många kom, man var över 100 som spelade, som pratade och som helt enkelt hade roligt.

Linnea Sörliden, Linnea Bjerle, Lisa Vetterlein Beata Fransson och Therani Thevaranjan njuter i den varma sommarkvällen.

Linnea Bjerle, deltagare på årets läger, berättar att hon inte riktigt trivdes på förträffen och var lite avvaktande när sommarlägret började.

– Det fanns några grupperingar på förträffen men när sommarlägret började var de borta. säger hon med ett leende. Allt är superbra här.

Lisa Vetterlein håller med:

– Vi är som syskon här. Vi känner varandra riktigt bra och det är inget tjafs. Det är grymt härligt.

Linnea Sörliden, Beata Fransson och Therani Thevarajan har kommit till gården just för ungdomskvällen. Linnea konfirmerades förra året och tycker det är lite sentimentalt att vara tillbaka. Gården är ju inte hennes och hennes konfakompisars längre, någon annan är här. Varken Beata eller Thearni konfades på gården men finns med i ungdomsgrupp i lokala sammanhang. De känner redan en hel del av konfirmanderna och ser framemot att träffa dem i ungdomsgruppen där hemma till hösten.

Christoffer Lundahl är en av lägrets ledare. Han har fullt upp med att räkna poäng och hålla kolla på spelet som pågår.

– En sådan här kväll är viktigt, säger Stoffe, som han kallas. Ungdomarna får ser att det finns något efter konfalägret. De får se att när konfalägret är slut är det inte slut utan detta är början på något nytt.

Emil Johnsson, Elinore Nilsson, Mims Olsson, Åke Wieland och Sanna Oderhem.

En grupp sitter på gräsmattan och skrattar tillsammans. Det är ett gäng från förra årets konfa i Åhus. Det är Mims Olsson och Elinor Nilsson tillsammans med en av sina ledare, Emil Johnson, och två av sina faddrar, Åke Wieland och Sanna Oderhem.

– Vi kom hit för vi ville se hur man har det på Åsljunga, säger Mims. Vi var lite nyfikna.

Elinore fortsätter:

– Vi hade sådan fantastisk bra sammanhållning på vårt läger så det är kul att träffa dem från vår grupp också.

Efter brännbollen samlas man i kyrksalen för en gudstjänst, det är fullsatt. Lovsången leds av årets konfirmander med någon förstärkning utifrån. Simon Knutsson, lägrets lägerchef, predikar och Michael Rastas, som även han finns med på lägret, leder nattvarden. Kön till förbönen är lång och en grupp från förra årets konfa samlas för att tända ljus tillsammans. Det är en trygg stämning i lokalen.

Sedan blir det grillad korv (detta var innan grillförbudet i Skåne infördes), ett uppskattat inslag. Vid ett bord samlas flera av årets konfirmander. De är taggade och de trivs. De pratar i mun på varandra när de berättar om hur de har de. “Gemenskapen är fantastisk”, “Det är ett bra läger”, ” Undervisningen om gamla testamentet har varit intressant”, “Barnkalaset var jätteroligt”, “Alla förväntningar är infriade och mer”, “Det är inte som jag tänkt mig men det är superbra”….. ett står klart. Ungdomarna har det jättebra!

Ett par veckor senare är det dags för konfirmation. Ungdomarna verkar inte nervösa utan förväntansfulla. Allt flyter på bra i kyrkan och sedan är det dags för den stora kramringen, det är dags att säga hejdå. Trots en del tårar är leendena stora. De har fått veckor som kommer att leva kvar med dem i resten av sina liv. Många har fått vänner för livet men viktigast av allt – de har fått en smak av Jesus. Vi ber att längtan av att lära känna honom ännu mer bara ska växa sig större. Oavsett är det veckor som har förändrat dessa ungdomar för alltid.

Text och foto: Helena Eriksson

Hans ögon tåras när han tänker tillbaka på tiden som ungdomsledare på Heljarödsgården. Han pratar sakta och lite lågmält. Minnena sköljer över honom och han berättar om en tid när han fick uppdraget av de olika föreningarna i Kullabygden att få igång verksamhet på gården. Han berättar att han inte hade något att bygga på. Han började på noll men tilliten till Gud var stor. Lönen var låg men Gud försåg. Bilen gick sönder, då köpte någon en bil till honom. Då och då stod det en matkasse till honom på trappen. De första fyra bibelstudiekvällarna satt han ensam, ingen kom. Den femte veckan kom en, den sjätte en till och sedan rullade det på och Heljarödsgården blev en stor mötesplats för ungdomar varje vecka. Ur detta sprang ungdomslägret Midsommarljus.

Tobias Nordén är den ungdomsledare som kring 1996-97 fick igång det stora ungdomsarbetet på Heljarödsgården. Man samlade mellan 50-60 ungdomar per gång och idag kan vi se att det betytt oerhört mycket för de som var ungdomar under denna tid.

– Vid den här tiden fanns det inga större läger för ungdomar som det gör idag, säger Tobbe som han kallas. Vi behövde en samlingsplats där vi kunde vara tillsammans mer än under en kväll.

Det började med ett tredagarsläger i samband med midsommar och gårdens tältmötesserie som hållit på i många år. Redan år två utvecklade man det till ett tio-dagarsläger som var uppdelat på tre; första fredagen till söndagen, vardagarna måndag till torsdag, andra fredagen till söndagen. Man kunde välja att vara med hela tiden men man kunde även välja en eller två delar.

– Det kostade inte mycket att vara med, säger Tobbe. Det skulle inte hänga på om någon inte kunde betala, alla skulle kunna få vara med.

Man frågade ungdomarna vad de ville med lägret och man kom snabbt fram till att man vill ha tid för gemenskap med lugn och ro. Tobbe ledde bibelundervisning på förmiddagarna. Eftermiddagarna och kvällarna var man med på tältmötesseriens undervisning och gudstjänster. Däremellan fanns mycket lite aktiviteter.

Tältmötesserien fick alltså ett ungdomligt inslag och det förändrade saker lite grann men glädjen över att ha ungdomarna med var stor och Tobbe kände inget annat än stort stöd från de äldre.

Rebecca Nordén, kusin till Tobbe, var ungdom under den första tiden.

–  Gården och ungdomsgruppen med Tobbe har fått betyda enormt mycket, säger hon fundersamt. Det var ett tillhåll för min generation. Både ungdomsgruppen och Midsommarljus blev en plats där vi fick hänga och umgås, där vi fick bara vara tillsammans med ledare som älskade oss.

Under många år handlade Midsommarljus, som sagt, om att umgås, det fanns inga program eller aktiviteter. Man var med på tältmötesseriens gudstjänster där framförallt för- och eftermötena med lovsång var viktiga för ungdomarna. Det blev också sena nätter på caféet och ungdomarna fick sova länge på förmiddagarna.

Lägret fortsatte efter att Tobbe lämnat över stafettpinnen till andra ledare och man såg att de som varit ungdomar i början gärna var med som ledare när de blivit äldre. Att vara ledare var också ett sätt att fortsätta kunna tillbringa midsommar på gården. Under åren växte hela tältmötesserien till ett tillsammans med lägret och många familjer kom med sina husvagnar och tält under veckan. En tradition som har fortsatt i alla år  – att få ge tillbaka till Midsommarljus har varit viktigt för flera generationer.

– Jag var med som ledare några år när jag blev äldre och när jag och min man Niklas fick barn tog vi husvagnen och hängde där ute ett par år, säger Rebecca. Det som var så fantastiskt var att det var generationsöverskridande. Barnen sprang omkring, de äldre tjänade på olika sätt och mitt i detta fanns ett grymt ungdomsläger.

Upplägget och visionen har levt kvar under nästan alla år. För några år sedan tog man bort de tre delarna men lägret var fortfarande tio dagar långt. När tältmötesserien lades ner kortades lägret till fyra dagar och så var det under tre år. Det senaste lägret är med all sannolikhet det sista och det varade endast ett dygn.

Samuel Strömblad, mellan Josef och Lovisa berättar att han inte var så peppad på att komma till Midsommarljus men att mamma tyckte han skulle åka. Det blev mycket bättre än det brukar och de gjorde mer än han trodde de skulle göra. Han är glad att han åkte och bäst av allt vara att han fick leda lovsång.

Josef Larsson var med i år men även förra året. För honom var det självklart att komma tillbaka detta år.

– Jag visste inte att vi skulle vara så få som 13 personer men det blev väldigt, väldigt bra, säger Josef. Alla kände alla och det var grymt kul.

Lovisa Helgesson har tillbringat varje midsommar på Heljarödsgården under hennes uppväxt då familjen har tältat och även engagerat sig i lägret. Denna sommar var det första gången då hon hade åldern inne och kunde vara med på “riktigt”.

– Det blev riktigt bra fast vi inte var så många, säger Lovisa. Vi hann också med midsommarpokalens fyra tävlingar, gudstjänst, midnattsmässa och andakt under dygnet. Det var väldigt mysigt faktiskt.

Det blev alltså en fin avslutning på en 22 år lång epok. Midsommarljus har fått prägla väldigt många unga i vårt distrikt under dessa år. Unga som vuxit upp och som har fortsatt söka Gud, som har fortsatt att växa i sin tro och som har valt att finnas med i lokala sammanhang och lägga sitt engagemang där. Men inte bara där. Många, många av dessa unga har även valt att lägga engagemang på distrikts- och riksnivå, allt för att bygga Guds rike i vårt land. Tänk vad ett initiativ, som Tobbe i början kanske inte kände var som något stort och väldigt, kan få betyda för ungdomar, ledare och i detta fall även för Tobbe. Ringar på vattnet – allt i Jesu namn.

Text: Helena Eriksson
Foto: Helena Eriksson, privat

Besök i bubblan

Det är besöksdag. Hos konfirmanderna finns en viss längtan, en viss oro men även lite besvär. De har levt i en bubbla i över två veckor. En bubbla där omvärlden inte finns, en bubbla där vardagens våndor inte finns, en bubbla där skolans värld inte finns, en bubbla där kompisarna hemifrån inte finns. Så kommer föräldrar och syskon och knackar på. Bubblan störs lite. Hur ska man få ihop dessa två världar, det vanliga hemmavid med bubblan? Det är besöksdag på konfirmationslägret på ÅhusGården. 

Visst är det glada hurrarop och härliga kramar när konfirmanderna möter sina familjer. Det är ju trots allt den stora tryggheten som kommer och hälsar på. Man börjar dagen med en gudstjänst där bland annat ungdomarna sjunger gospel. Dagen innan har de haft en workshop med Evelina Landh som arbetat med gruppen, med enskilda, med sånger och med texter. Det är imponerande att höra vad en dags övning har gett. Modiga ungdomar som till och med sjunger solo.

Efter gudtjänsten får föräldrarna möjlighet att se var deras ungdomar håller hus. De flesta rum är väldigt välstädade just denna dag. Man märker att det här är en väldigt viktig dag för föräldrarna, att dels få träffa sina barn, dels få se hur deras vardag i bubblan ser ut.

Morfar Anders, mormor Barbro, konfirmanden Tova tillsammans med mamma Jeanette och pappa Conny.

Vid lunchen berättar Jeannette och Conny Aagesson från Ursult att de längtar efter sin dotter Tova.

– Jag har faktiskt kommit och hälsat på några gånger innan besöksdagen, säger Jeanette. Jag har behövt att träffa Tova.Vid lunchen berättar Jeannette och Conny Aagesson från Ursult att de längtar efter sin dotter Tova.

De skrattar lite åt Jeanettes frimodighet. Tova trivs väldigt bra på lägret. Hon säger att kompisarna är härliga och att hon njuter av att ha havet så nära. Tova hade varit på ett annat läger och där träffat Elin, som även hon är med på konfalägret.  Elins syster hade läst på Åhus och var väldigt nöjd. När det var Tovas tur ville hon också spendera sin konfirmationstid på detta läger, tillsammans med Elin.

Vid ett annat bord sitter en gäng konfirmander som vill sitta tillsammans istället för med sina familjer. De är så nöjda med lägret; det är bra ledare, bra väder men det allra bästa är att få kompisar från olika platser. Det är gemenskapen som är det största.

Storebror Leo är tillsammans med mamma Caroline och pappa Roger och hälsar på Isidor som går på lägret. Leo konfirmerades på Åsljunga för några år sedan men eftersom Isidor har ett annat läger i sommar passar Åhus bättre för honom.

– Det känns konstigt att familjerna är här, säger de och har svårt att förklara vad det är som gör det.

Efter maten står Agnes Nilsson Ekströms pappa Jonny och bonusmamma Marie och tittar på det stora plakatet där bedömningen av ordningen på rummen finns. De ser att Agnes rum har fått idel höga betyg och pappa är stolt.

– Det här får vi dra nytta av när Agnes kommer hem, säger han och skrattar. Kanske vi får ha ett sådant här schema hemma också!

Anledningen till att de skickat Agnes till just detta konfaläger är för att flera av hennes klasskompisar skulle gå på lägret. Både föräldrar och konfirmand är glada för det valet.

 

Från Listerkyrkan kommer Maria Ekdal med lillasyster Lovisa och konfirmand Thea. Konfirmand Annie Sarafian tillsammans med lillasyster Agnes och mamma Anna.

Utanför tjejernas länga sitter två mammor, Maria Ekdahl och Anna Sarafian. De båda kommer från Lister ursprungligen och båda konfirmerades på gården dock inte samma år. De börjar prata om olika personer som de konfirmerades med och som de efter konfat träffade på olika ungdomssamlingar runt om i distriktet. Man ser att det är glada minnen som sköljer över dem.

– Jag är  här för att mamma konfades här, min syster också och flera i släkten, säger Annas dotter Annie vars familj håller till lite i Lutherska i Göteborg till vardags. Det är tradition att konfirmeras här.

Thea Ekdahl sitter bredvid och ser lite trumpen ut men ändå glad. Hon säger att hon blev tvingad hit och mamma Maria håller med. De skrattar tillsammans åt det hela.

– Men direkt på första förträffen så fattade jag att detta var ju jättebra, säger Thea. Jag blev helt omvänd. Nu vill jag inte åka hem.

Maria är glad och hon ser att Thea har landat. Att hon har vuxit och att hon reflekterar. Maria ler när hon pratar om sin dotter.

Präst Jonas Nordén håller en Lektion för föräldrar och konfirmander.

På eftermiddagen får föräldrarna, tillsammans med ungdomarna, prova på en lektion som leds av konfapräst Jonas Nordén. Föräldrarna får fundera kring frågor som ”vad tror du att din tonåring uppskattar mest med dig som förälder” och ”vad tror du att din tonåring tycker är det jobbigaste med dig”. Ungdomarna får motsvarande frågor och det blir en stund av funderande. Post-it lappar sätts upp anonymt på tavlan så alla kan läsa, skratta och fundera. Dessutom får föräldrarna skriva ett brev till sin tonåring och ungdomarna skriver till sina föräldrar. Det blir både ögonöppnande och ljuvliga möten på detta sätt.

Man avslutar dagen med att föräldrarna får möta konfirmanderna i en brännbollsmatch. Vi mot dem. Lite som lägret och bubblan faktiskt är. Bubblan är vi. Tillsammans är vi starka. Det är i bubblan som livets stora frågor får bearbetas och diskuteras men det handlar också om att klippa navelsträngen till viss del. I bubblan växer man, i bubblan mognar man. På lördag, den 6 juli, är det konfirmation och bubblan ska brista. Det är dags att åka hem till vardagen igen, lite förändrad, lite starkare, lite mognare.

Nedan finns två filmer från lägret, en från när ungdomarna besökte Up zone och en ifrån stranden.

 

Text och foto: Helena Eriksson
Film: Emil Johnson

Det bjuds köttbullar, nypotatis och sås. Barnen är hungriga och bordet som får gå och hämta mat först jublar. Sedan äts det, ordentligt. Vid borden sitter barnen med gamla och nya kompisar. De börjar bli lite småtrötta, så här nästsista dagen på lägret. Men det gör ingenting. De är glada, de har det bra och sommarlovet är invigt med Sommarläger på EFS-gården i Höllviksstrand. 

Det har varit vaktombyte på lägerchefsposten efter många år. I år är det Rebecka Einarsson och hennes fästman Filip Nilsson som håller i trådarna. Rebecka går omkring med pärmen med de viktiga uppgifterna och hon har koll, det syns och märks.

– Jag har varit på detta läger ända sedan jag var liten, säger Rebecka samtidigt som hon övervakar vad som händer på stranden. Först var jag deltagare, sedan gick jag ledarskolan som ledde till att jag blev ledare och nu är jag lägerchef.

Rebecka är duktig på att se vad som behöver göras och styr upp. Filip är problemlösaren och inget är omöjligt. De är båda duktiga på att samla barnen men även att leda ledarna.

Linnea och Ida går årets ledarskola, något de har längtat efter i flera år att få göra.

Linnea och Ida går årets ledarskola, något de har längtat efter i flera år att få göra.

– Det är Rebecka som håller har kollen och jag är den som samlar ihop barnen, säger Filip och skrattar.

Stämningen bland ledarna är härligt varm. Man har lett Sommarläger tillsammans i många år och man känner varandra väl  och vet var man har varandra. Det finns stor tillit ledarna mellan. I år är man dock något färre ledare än man brukar vara men det fungerar bra men det är full rulle ändå. Barnen berättar att det händer något hela tiden.

Ellen, Ida, Esther, Malva, Eyra och Ellen (stora bilden ovan) trivs tillsammans. De tycker att det är kul att komma iväg hemifrån och att det är kul att träffa nya kompisar. De pratar i mun på varandra när de berättar om allt de gjort under dagarna. De är glada och de trivs.

– Man hinner inte längta hem. Man kan sakna familjen men vi vill inte åka hem!

Tjejerna berättar att planeringen är riktigt bra  och de säger att de längtar efter den dag de själva får vara ledare. Det är ett bra betyg till ledarna som tydligt är stora förebilder för barnen, de ser mer än man kan tro.

Noah, Maja och Elsa sitter för första gången tillsammans på lägret och de har kul!

Noah, Maja och Elsa sitter för första gången tillsammans på lägret och de har kul!
Noah och Maja var på körlägret i vintras tillsammans och det är deras första Sommarläger. Det är först idag som de har pratat med Elsa, som är en lägerräv, och de äter lunch tillsammans. Var för sig har de försökt att dygna men det har inte gått så bra.

– Vi somnade vid kl 4 eller 5, säger de och ser stolta ut. Vi ska prova i natt igen alla tre.

Sommarläger har funnits i så många år att ingen riktigt vet hur länge. En ledare menar att han var barn på lägret på slutet av 50-talet men är inte helt säker. Det är en stark tradition att inleda sommaren och sommarlovet på gården, på Sommarläger. Det betyder sol, hav, bad, kompisar, aktiviteter, bibeltimmar och skratt i mängder. Vad mer kan man begära!

Text och foto: Helena Eriksson

Så var det äntligen dags för årets Föräldrafritt! EFS-gården i Åsljunga, med den glittrande sjön och skogens grönska, badade i solsken och välkomnade på allra bästa sätt. De flesta har varit med flera år innan men det fanns även ett gäng som åkte till Åsljunga och lägret för första gången. Oavsett var det stora förväntningar hos både de barnen och de vuxna – en hel helg utan föräldrarna – inte helt fel! 

Föräldrafritt är ett läger dit barn i åldern 5-11 år får åka tillsammans med någon vuxen men inte med någon förälder. De flesta barn tar med sig mor-och/eller farföräldrar men det finns de som tar med sig en moster/faster eller en fadder. Lägret är varje år väldigt efterlängtat, så även i år. Sammanlagt var det 75 personer som tillbringade helgen tillsammans. Det var i år den sjätte gången som lägret anordnades och många har varit med varje år. Det betyder att vissa barn har blivit för gamla för lägret men vill följa med sina vuxna ändå, därför kan man nu komma med som hjälpledare. Sex tjejer och killar fanns med och gick in i olika uppgifter tillsammans med ledarna och de gjorde alla ett fantastiskt jobb.

De fyra unga ledarna tillsammans med de sex hjälpledarna.

En av dem var Benjamin Nilsson Wiberg. Han valde att finnas med vid fisket men hamnade ute i kanoterna en hel del också.

– Det var jätteroligt att vara hjälpledare och ha lite mer ansvar man blev lite som en hjälte, säger Benjamin och skrattar till.

På frågan om han tror att han gjorde någon skillnad för någon på lägret så är svaret ja:

– Jag tror att jag såg några av barnen som behövde ses och behövde lite extra hjälp.

Hjälpledarna fick också vara med på ledarsamlingarna och därmed var de också med på vad som skulle hända under dagarna. De fick stöttning av en av ledarna som såg dem lite speciellt och peppade dem i sitt ledarskap. För Ina Bernesson, som varit på lägret i flera år, blev det en rolig upplevelse:

– Det kändes mer fritt, säger Ina. Det var roligt att få vara med på ledarsamlingarna och veta lite mer än deltagarna om vad som skulle hända.

Ina berättar också att det kändes bra och viktigt att vara en förebild.

– Jag tyckte att det var lättare att hjälpa deltagarna när alla visste att jag var hjälpledare.

Två andra hjälpledarna, 13-åriga Alice och Wilma,  gjorde en film om lägret. En uppgift de tog på stort allvar och tog ansvar för helt och håller själv. Resultatet blev strålande, klicka på bilden för att se filmen.

Temat för lägret var Fötter och det visade sig i olika andakter och aktiviteter. Man målade fötter, pratade om fötter och man sjöng om fötter. Eftersom vädret visade sig från sin allra bästa sida tillbringades mesta tiden utomhus. Många barn, och vissa ledare, passade på att bada även om vattnet var allt annat än varmt.

Ja, det var full rulle i dagarna två där alla trivdes. De vuxna njöt av att få tillbringa tid med barnen och tvärtom. Maten var serverad och ingen behövde diska, aktiviteterna fanns förberedda och tiden till varandra var prioriterad.  Nu är det dags att börja längta till nästa år!

 

Text: Helena Eriksson
Foto: Helene Nilsson, Helena Eriksson
Film: Wilma Jarbo, Alice Bengtsson

När man kommer in genom dörren finns en tydlig skogräns. Det finns en plats som med tejp visar var “skrikrutan” är. På skärmen syns ett gediget och genomtänkt program. De kommer bärandes på datorer, stolar, madrasser och väskor. Det är idel glada miner och att man är taggad finns det inget tvivel om. Trots att det är strålande väder är det ingen som klagar på att de ska gå in. Nu är det dags, terminens Xpel ska till att börja. 

Simon Simonsson ifrån Vasakyrkan i Kalmar hade en dröm, en dröm om ett spelläger där man kunde möta de ungdomar som spelar. Det handlar om LAN, när man spelar på datorn, ofta med varandra fast man sitter på olika platser och kommunicerar med mikrofon och hörlurar, men det handlade även om konsolspel, eller tv-spel, och det traditionella brädspelet soml har blivit allt mer populärt de senare åren. Idag är det helt enkelt så att många ungdomar umgås genom spel.

– Jag hade en dröm om att göra ett läger där man fick möta alla dessa ungdomar, säger Simon. Jag hade en längtan efter att få nå dessa ungdomar med evangeliet, att mitt i deras kultur få berätta om Jesus, och som en bonus kunde man även få tillfälle att diskutera en del av de avarter i form av utstuderat sex och våld som man kan stöta på i en del spel.

Simon kontaktade EFS Sydöst med sina tankar och det visade sig att man hade pratat om just detta veckan innan men saknade någon som kunde hålla i lägret. Simon Sjöberg från Ängelholm och Mika Auvinen från Göteborg, som också fanns med i spelvärlden, eller gamingvärlden som man säger, var snabba att hänga på och så skapades Xpel.

Om man förlorar kan det vara bra att skrika.

Det första lägret ägde rum under hösten 2009, då i Timmernabben. Under våren 2010 ville fler vara med och man startade ett satellite-läger där man fanns i Kalmar, Ängelholm, Göteborg och Uppsala samtidigt. Fast man samlades i grupper på olika platser i landet kunde man koppla upp sig via internet och spela tillsammans. Även under gudstjänsterna kopplade man upp sig under predikan men skötte lovsång lokalt. På hösten träffades man i Kalmar och under våren på olika ställen i landet. När Xpel var som störst, hösten 2011, samlades 120 gamers i Kalmar för tre dygn av spel tillsammans.

Det är lätt att tro att man sitter isolerad och ensam när man spelar på datorn eller TV:n men för det mesta handlar det om att man spelar mot varandra eller tillsammans i lag. Man pratar med varandra via headset och i verkligheten är spelandet väldigt socialt.

Hugo Johansson och Elias Nordén är på sitt första Xpel.

Johanna Nordén släpper av två av sina söner på lägret.

– Mina pojkar vill själva vara med på det här. De finns i spelvärlden men de finns även med i kyrkan, säger hon. Det är en bra kombination.

Just detta läger har 39 deltagare, från 13 år och uppåt, och ledare. Man är förväntansfulla. Lucas Henriksson har varit med på Xpel i många år både som deltagare och ledare. Förra året tog han steget upp till lägerchef. Han har fullt upp med att få ordning på allt men har ett stabilt gäng ledare med sig.

– Det här är kul, säger han med ett stort leende.

Man samlades till gudstjänst varje kväll.

Det blir två dygn med mycket spelande, en del fotboll utomhus, gudstjänster och god mat. En del av charmen med LAN-läger är att spela på nätterna men ledarna stänger ner nätverket mellan kl 03.00 och 09.00 den första natten för att försäkra sig om att det blir vila för deltagarna. Den andra natten kan man välja själv hur man vill göra. Under gudstjänsterna ser man också till att stänga LAN-lokalen så det blir ett break.

Det var ett gäng trötta men mycket nöjda gamers som åkte hem när lägret var slut. Lucas var nöjd men berättar att energin var nu slut. Både ledare och deltagare åkte säkerligen hem till en skön natt sömn i egen säng.

Text: Helena Eriksson
Foto: Viktor Karlund, John Henrysson, Lucas Henriksson

Att vara en lärjunge

Emma Råvall är en av de som valt att gå lärjungaskolan denna termin. Här berättar hon om hur hon upplevt terminen och hur den har påverkat henne och andra omkring henne. 

Det är något speciellt med att vara på läger. Oavsett hur länge eller var någonstans det är, så kommer man alltid snabbt in i bubblan – lägerbubblan. I den är allt lite extra kul och det är lättare att tro. Kanske beror det på att man lever så intensivt med andra kristna och lär sig så mycket nytt om Gud. Men så fort man kommer hem hamnar man i gamla rutiner igen och allt det där som var så lätt och härligt glöms liksom bort.

 Till min förvåning och glädje gällde det inte riktigt lärjungaskolan. Varje gång jag kommit hem från en av träffarna och sen även flera dagar efter, satt en del av känslan kvar. Jag har kommit på mig själv med att välja lovsångslistan framför vanliga musiklistan på spotify flera gånger om dagen. Jag har börjat söka efter bibelord på internet på tåget hem från skolan. Jag har börjat be för små saker under dagen, vilket jag inte gjort så ofta innan.

 Jag tror det beror på att lärjungaskolan har ett så tydligt fokus på just undervisning och vår personliga tro, men också att det finns en så enkel och härlig stämning.

 Undervisningen har för mig varit väldigt relevant och har gått att koppla till vardagen. Vi har bland annat pratat om kristen livsstil och ledarskap, två ämnen som gett mig både svar, nya tankar och verktyg att ta med mig hem och fortsätta reflektera kring. För kristna är vi ju hela tiden, men det kanske inte alltid är så att man tänker på vad det innebär att leva som det eller hur man lever efter Guds vilja i dagens samhälle.

Vi som deltog fick alla chansen att hålla i en andakt om vi ville. En uppgift som var spännande och ny för mig. Det utmanade/uppmuntrade mig att fundera och förbereda hemma, något som fick mig att fortsätta att reflektera över min tro även utanför lägersituationen. Det fick mig också att veta att jag vågar att hålla i en andakt själv och lita på att den är i Guds händer.

  Något som inte går att undgå med läger, eller kristna sammanhang överlag, är det underbara umgänget. Det är på något sätt annorlunda från det man kanske har i skolan eller på jobbet. En av sakerna jag tyckt varit så bra med lärjungaskolan är just att få dela klassrummet med andra och kunna diskutera allt mellan himmel och jord, om det så var under en lektion, runt matbordet eller mitt i natten (eftersom vi var dåliga på att gå och lägga oss i tid…). Att kunna diskutera och umgås så enkelt fast man inte känner varandra toppenbra är jätteskönt, speciellt eftersom vi alla höll med om att diskussioner lätt blir till argumentationer och debatter i t.ex. skolmiljön.

En annan bra sak med lärjungaskolan har varit att man åkt hem emellan och fått tid att tänka efter över vad som sagts, men efter inte allt för lång tid fått återvända till samma gäng igen och kunnat fortsätta på trådar eller börja på nya.

Det vi pratat om dessa tre helgerna har verkligen satt sina spår hos mig på olika sätt, fått mig att växa i min tro och lärt mig hur jag ska släppa in Jesus i vardagen. Jag har blivit inspirerad och motiverad att fortsätta lära känna Gud mer. Ett konkret exempel på hur lärjungaskolan påverkat mig är att jag tog tag i att skapa en kristen skolgrupp på min skola tillsammans med några andra som också var med på lärjungaskolan och det har visat sig uppskattat på skolan och har fått mig att identifiera andra med samma tro som mig i min vardagsmiljö.

Text: Emma Råvall
Foto: Privat

Sällan möter man någon som ständigt strålar såsom hon gör. Hennes blick är tydlig och varm. Hon ser varje människa och leendet lämnar aldrig hennes ansikte. Det är viktigt för henne att ge alla samma bemötande, de ska känna sig sedda, uppmuntrade och unika. Det är vad varje människa som möter Louise Malmborg, ungdomsledare i EFS-kyrkan i Ängelholm, gör. Känner sig sedda, uppmuntrade och unika. 

Sedan höstterminens början arbetar Louise på 40% som ungdomsledare i kyrkan samtidigt som hon studerar till studie- och yrkesvägledare på heltid. Man kan tycka att det låter mycket men Louise får tiden att gå ihop mycket för att övriga i arbetslaget är villiga att anpassa sina tider efter hennes studier.

På fritiden leder Louise dans på Friskis och svettis.

– När jag fick telefonsamtalet från de som arbetade med att rekrytera en ny ungdomsledare hade jag inte haft någon tanke på att söka tjänsten, berättar Louise leende. Men när de ringde och berättade om sina tankar så kändes det rätt direkt att, ja – det var för mig.

Louise är uppvuxen i ett kristet hem där kyrkan varit en naturlig del. Man hörde hemma i S:t Olof i Helsingborg men ett år innan konfirmationen tillbringade familjen tio månader i Thailand. Familjen var inte en del av en församling där utan firade gudstjänst hemma i den mån de kunde. Vid ett tillfälle mötte de en familj som tillhörde en mer karismatisk församling i Sverige. De bad tillsammans och Louise hörde för första gången någon som talade i tungor. Pausen från församlingslivet i kombination med den underliga upplevelsen att höra någon tala i tungor för första gången ledde till att Louise ifrågasatte den tro hon och hennes familj bekände sig till. Hon berättar att hennes föräldrar pratade med henne och systern om att det var upp till barnen själva att välja om de ville följa Jesus eller inte.

– Det var ett uppvaknande för mig, säger Louise fundersamt. Det var mitt beslut, jag kunde inte leva på mina föräldrars tro.

Det blev dags för konfirmation och Louise minns att hon sa till Gud att nu hade han en månad på sig att visa sig för henne. Det blev inga blixtnedslag eller brinnande buskar men han ryckte tag i henne. En längtan och en nyfikenhet väcktes.

Under sin gymnasietid började hon, som var gymnast sedan tidigare, att dansa och det blev viktigt för henne. Hon hörde om en bibelskola i Australien, Hillsong college, som hade en danslinje, det lät intressant.

– Jag var inte riktigt säker i min tro men bibelskola och dans lät som en bra kombination, säger Louise. Jag visste egentligen inte alls vad jag gav mig in på. Flytta hemifrån, flytta till ett nytt land och börja en ny skola som jag inte visste mycket om. Idag kan jag se tillbaka och tänka att det var lite naivt men samtidigt blev det väldigt bra. Det var häftigt att inse att man kunde göra en nystart på det sättet.

Det blev så bra att Louise stannade i två år. Hennes tro blev stabil och hon växte som människa.

Louise är passionerad och brinner för den lokala församlingen.

Under hennes tid i Australien bytte hennes föräldrar kyrka och kom till Ängelholm. Louise hade varit i kyrkan någon gång och hennes rumskamrat i Sydney hörde hemma i just EFS-kyrkan. Det blev naturligt för dem båda att tänka att det var dit man skulle komma tillbaka och de visste tidigt att de ville teama i församlingen.– Min relation med Jesus växte under tiden på Hillsong, säger Louise och ler åt minnet. Jag såg att kyrkan kan vara fantastiskt rolig och att det fanns fler sätt att “göra kyrka” än det jag förut upplevt. Jag såg att det är kul att engagera sig  och jag insåg att Gud har en kallelse för mig.  Gud och jag skapade mitt liv tillsammans.

– Jag teamade i 1,5 år, säger Louise. Jag lärde mig mycket och mina tankar gick ofta kring olika kyrkors kultur och uttryck men jag såg också att Gud jobbade med mig lika mycket här i Sverige som han gjort i Australien. Han är densamme överallt.

Dansen har Louise tagit sig med till EFS-kyrkan som redan hade olika dansgrupper. Hon har kommit med en ny dimension och, liksom hon gör i allt ungdomsarbete, låter hon de unga få ta plats och prova på ledarskap och ansvar.

Helena Bonde, som ansvarar för barnarbetet i församlingen, har bara gott att säga om sin kollega:

Sedan snart ett år tillbaka är Louise gift med Johan och tillsammans drömmer de om att någon gång i framtiden bo en period utomlands.

– Louise är väldigt smidig och effektiv, säger Helena. Det hon tar på sig fixar hon, hon är pålitlig och snabb att verkställa. Hon är kanske inte den som hörs och syns men hon gör ett stort arbete lite bakom.

Helena forsätter:

– Hon är smidig som person också och kan prata med alla på ett behagligt sätt samtidigt som hon är  en god lyssnare. Jag är glad att ha henne som kollega!

Louise stora styrka enligt henne själv är att hon är handlingskraftig. De flesta skulle hålla med men skulle nog säga att en ännu större styrka hon har är hennes unika sätt att uppmuntra människor. Bara genom ett kort möte får hon människor att gå med lite rakare ryggar och känna sig unika. Hon vet själv vem hon är i Jesus och att hennes identitet ligger där. Det är så tydligt att det smittar av och inspirerar bara genom att möta henne. En stor och viktig gåva som hon förvaltar mer än väl.

Text: Helena Eriksson
Foto: Frida Lubera, Privat, Helena Eriksson

Salt Sydsveriges vision och strävan är att barn och ungdomar ska få lära känna, komma till tro på och följa Jesus Kristus. Salt vill ge näring åt en tro som håller i vardagen och ge utrustning för att växa som kristen samt arbeta för mission i Sverige och utomlands. Det finns många olika sorters arrangemang för att förverkliga detta och Salt Sydsverige är stolta över att ha 1100 medlemmar i sitt register. Men utan frivilliga ledare skulle det inte finnas något Salt Sydsverige eller några läger i vårt distrikt. Tyvärr har vi dock problem med att hitta ledare för närvarande och läger har ställts in.

Under 2017 var 143 ledare med i verksamheten. Det var barnläger, tonårsläger, ungdomsläger, ungdomskvällar och mycket mer som var igång. Men varför väljer man att finnas med som ledare på läger? Livsluft frågade några av dem som varit med:

– Det är viktigt att vi anordnar läger för barn och ungdomar, säger Kajsa Starfelt som varit med som ledare flera gånger. Det är en förmån att få vara med och dela den upplevelsen med barnen och de andra ledarna.

De senare åren har Kajsa funnits med som ledare på Föräldrafritt:

– Det är ett bra läger bra eftersom barnen då får åka tillsammans med en annan vuxen än sina föräldrar, men som de känner väl och känner sig trygga med. Dessa läger är en bra inkörning till att sen våga åka själv på andra läger.

Hannes Olausson har funnits med på flera tonårsläger:

– Jag har valt att vara ledare i Salt för att jag älskar att hjälpa människor växa i sin tro, säger Hannes. Jag älskar även att växa själv och det tycker jag att jag gör varje dag när jag är ledare. Man märker verkligen att Gud är närvarande på lägren och vill träffa alla ungdomarna på lägret.

Något som står i Salt Sydsveriges verksamhetsplan är att man ska bygga upp nya unga ledare. Detta gör man genom att ta med nykonfirmerade ungdomar som ledare och ser till att de praktiskt får finnas med och sakta men säker lära sig om ledarskap. En som började sin ledarbana på det viset är Simon Knutsson, som senare kom att arbeta som distriktskonsulent för Salt Sydsverige och nu studerar till präst.

– Att jag fick förtroendet att vara ledare inom Salt i tidig ålder har betytt oerhört mycket för mig, säger Simon fundersamt. Jag var nog inte särskilt duglig till en start men många har visat stort tålamod vilket gjort att jag alltid vågat vara mig själv.

Han fortsätter:

– När jag blir präst kommer jag att ta med mig Salts ledarträning och filosofi: att ge ungdomar förtroende, tålamod, mandat och bibelförankrad undervisning om lärjungaskap.

Det finns alltså väldigt många som vill finnas med på Salt Sydsveriges olika arrangemang och antalet som varit med under årens lopp är stort. Man kan inte bli annat är överväldigad över intresset som har funnits och som finns. Idag finns det också många som vill finnas med som ledare men det har inte varit riktigt lika lätt att hitta villiga under detta läsår.

– Det finns många som vill finnas med som ledare och det är otroligt roligt, säger Charlotta Nordström, vikarierande distriktskonsulent. Framför allt är det unga tjejer och killar som vill vara med. Det som är lite svårare just nu är att hitta lite äldre ledare, de som vill vara lägerchefer och ha lite mer ansvar.

Detta har lett till att ett barnläger blivit inställt under läsåret och just nu ser det ut som om sommarens ungdomsläger, Midsommarljus, även det blir inställt.

– Vi har på senare år försökt att dela lägerchefens uppgift på två personer där det har passat sig, säger Charlotta. Det gör att man som lägerchef känner att uppgiften inte blir alltför stor. Man får heller inte glömma att vi som arbetar på Salt Sydsveriges expedition gör så mycket av det förberedande arbetet vi kan, naturligtvis i samråd med lägerchefen.

Det är främst distriktskonsulenten som finns med i hela planeringsarbetet inför olika arrangemang.

– Min främsta uppgift är att underlätta för de frivilliga ledarna, säger Charlotta. De ska kunna komma in i planeringsarbetet och veta att det har stöd i allt som behövs för att få ett läger att fungera. Så mycket jag kan göra, gör jag. Sedan är det ofta att ledarna själva vill planera sin del på lägret och kreativiteten är stor!

Om det är så att du vill finnas med på läger som ledare, hör av dig till Charlotta! För att vara ledare behöver du ha konfirmerats men någon övre gräns finns inte. Vi behöver alla åldrar i vår verksamhet! Salt Sydsverige ser framemot att möta just dig! Anmäl dig som ledare på http://saltsydsverige.nu/ledare/

Du når Charlotta på 0703 -38 80 64 eller
charlotta.nordstrom@efssyd.org

 

Text: Helena Eriksson
Foto: Privat, Helena Eriksson

 

Det återstår bara timmar av lägret. Tonåringarna packar ihop sina saker och städar sina rum. När de är färdiga hamnar de en efter en i en sofforna i dagrummet. Det skrattas, det berättas, det delas roliga saker på mobilerna. Sakta men säkert börjar en lovsång höras och efterhand hänger de på, en efter en. Till sist ljuder lovsången starkt och förtroendefullt. De sjunger från hjärtat, det är äkta. (längst ner i artikeln finns en film där du kan se dem sjunga).

Årets Winter Light på ÅhusGården blev verkligen härligt! Man hade turen att få 25 cm snö på gården bara dagarna innan lägret började, det kan ju aldrig vara fel. Naturligtvis blev det tid för åkning i sopsäck nedför backarna ett par, tre gånger under dagarna. Dagar som, så många gånger förr när det är Light-läger, handlar om att vara sig själv. Dessa 12-13- och 14-åringar är väl medvetna om att de kan slappna av på ett annat sätt när de är på läger eller när de är i kyrkan. Varje gång Livsluft besöker ett Light-läger är det detta tonåringarna vill prata om vilket visar hur viktigt det är för dem.

– I skolan så finns det andra förväntningar på oss, säger Joanna när de sitter ner för att äta lunch. Man är inte accepterad för den man är liksom.

Miriam, Ella, Lydia, Daniel, Ida, Minna och Joanna pratar om hur viktigt det är att åka på läger.

Runt matbordet börjar man prata om olika saker som händer i skolan och om hur eleverna pratar med varandra. Man kommer fram till att det handlar om attityd, och den är inte bra.

– Kanske har det att göra med att i kyrkan eller när man är på läger så samlas vi som har gemensamma intressen, säger Ella. Här behöver man inte låtsas.

På frågan om man berättar om man är kristen eller ej i skolan så är det ingen av de som sitter runt matbordet som väjer i den frågan. De flesta av kompisarna vet att de är kristna men det är ändå lite krångligt, ska man berätta eller ska man inte berätta för nya. De menar att det är lätt att bli dömd på förhand och nya kompisar inte ser dem fullt ut för vem de är. Samtidigt vill de inte hymla om Jesus, det är de överens om. Det är spännande att höra deras mogna tankar och de tycker om att diskutera sådana viktiga frågor.

Linus, Erica och Jennie kämpar med sina väskor när det är dags att åka hem. Hannes håller ett vakande öga

– De är verkligen ljuvliga de här tjejerna och killarna, säger lägerchef Lotta Nordling. Samtalen om vad det innebär för dem att vara kristen har varit otroligt spännande och de har varit väldigt öppna, både i stor grupp och i smågrupperna. Det tänks en hel del, det märks.

– Det blev en otroligt fin gudstjänst, säger Lotta. De vet vad de vill och hur de vill presentera budskapet om Jesus men även hur de vill lovsjunga Honom. Vi avslutade gudstjänsten med att äta de vackra och roliga tårtor som barnen gjort under tårttävlingen. Vissa smakade gott men det gjorde inte andra…Under lägret har tonåringarna själva skapat en gudstjänst. Man delade in sig i olika grupper och med stöttning från ledarna jobbade man på teater, dans, sånger, bönestationer, mötesledning och vittnesbörd.

Lotta skrattar när hon berättar. Att vara med just denna åldersgrupp när något som betyder mycket för henne. Det syns och tonåringarna märker det också.

– Ledarna är bara bäst, utbrister Amanda, Miriam och Lydia.

Dessa tre tjejer är på sitt allra sista Light-läger då konfalägren i sommar hägrar. De är överens om att det är lite sorgligt men man kan också se på dem att de är redo för det nya som kommer med ungdomsläger och ungdomsgrupper.

– Jo, vi längtar till konfat, det ska bli spännande och kul, säger de med en mun.

Tonåringarna på Light-lägret är härligt frimodiga och oförstörda i sina tankar. De följer Jesus, punkt slut. De inser trots sin unga ålder hur otroligt viktigt det är att finna platser där de helt och fast kan var sig själva. Där de vet att de inte blir dömda utan där de är sedda som värdefulla och där de är viktiga. Precis som de är.

Text: Helena Eriksson
Foto: Charlotta Nordström, Helena Eriksson