Pulsen på… Helena Bonde
Trygg och sedd. Två ord som återkommer om och om igen under samtal et med Helena Bonde. Två ord som på många sätt beskriver Helena själv – hon utstrålar en stor trygghet samtidigt som hon verkligen ser de människor hon möter. Två egenskaper som är viktiga och som leder henne i hennes arbete som ansvarig för barnverksamheten i EFS-kyrkan i Ängelholm.
Helena är uppvuxen i ett hem som varit mycket tryggt, där omsorgen för andra har varit stor. Med en far som arbetade som präst och en mor som arbetade som sjuksköterska levdes kärleken till Jesus och kyrkan ut många gånger praktiskt.
– Mina föräldrar är mina stora förebilder, säger Helena med ett stort leende. Många människor fanns runt oss och det var naturligt att finnas till hjälp hos både människor och i kyrkan.
Familjen flyttade till Lerberget när Helena var 12 år i samband med att samarbeteskyrkan där byggdes. Ungdomsarbetet växte enormt under kyrkans tidiga år och det blev en självklarhet för Helena och hennes vänner att tillbringa hela helgerna i kyrkan.
– Ola Pålsson var vår ungdomsledare och en stor förebild för oss alla, fortsätter Helena. Han uppmuntrande och inspirerade oss att våga oss in i ledarskap. Vi träffade på fredagskvällarna för att sporta ihop och på lördagarna var det mer traditionella UG-samlingar och det var inte ovanligt att vi var uppåt 40-talet ungdomar som hängde i kyrkan.
Helena småskrattar åt minnena. Man märker att dessa år har gjort stora avtryck i hennes liv. Avtryck som man tydligt ser att hon själv vill ge barnen i EFS-kyrkan.
– Jag ser att kyrkan har som uppgift att vara en trygg miljö för människor i alla åldrar. Att kyrkan är ett ställe där alla blir sedda och känner att de kan vara sig själva. I kyrkan ska alla få må bra!
Att arbeta tillsammans med ledare och föräldrar för att ge barnen just detta är den stora drivkraften. Helena och de frivilliga ledarna arbetar för att alla i församlingen ska ta barnens tro på allvar. Barndomens tro är inte en tro som ligger på vänt till vuxenlivet. Barnen har allt rätt och definitivt vilja att redan som barn kunna uttrycka sin tro.
– Vi ska vara en församling som är redo att ta emot barnen just där de är och vi ska vara en församling som låter dem uttrycka sig i sin tro just där de är idag. Det är viktigt, det är äkta och det är stort. Vi har så mycket att lära av barnen, mer än vi kanske tänker på, säger Helena.
Helena är utbildad lärare och har i många år arbetat på lågstadiet. På frågan om hon saknar skolans värld svarar hon:
– Nej, jag gör faktiskt inte det så mycket som jag trott. I mitt arbete i kyrkan får jag ju också jobba med barn, föräldrar och ledare. Jag får även arbeta med pedagogik något som jag tycker är oerhört intressant. Dessutom så får jag där öppet dela och leva ut min kristna tro.
Skolans värld har Helena dock inte släppt helt och hållet.
En eftermiddag i veckan är hon ute och sjunger med elever i åk 3 i ett projekt som Ängelholms kommun står bakom. Projektet heter ”Aktivitet förebygger” och syftar till att barnen ska få prova på olika fritidsaktiviteter under skoltid. För Helena är detta ett bra sätt att hålla kvar kontakten med skolan och samtidigt få möta många härliga barn och sjunga tillsammans med dem.
På frågan om Helena kan slappna av i sin församling när hon inte jobbar blir svaret lite vagt.
– Man känner onekligen ett ansvar. Det tror jag man gör både som frivillig och som anställd men det är lite annorlunda nu. Jag vill så gärna att exempelvissöndagsskolan ska bli riktigt bra varje söndag, både för ledarna och för barnen, och då tittar man gärna in för att uppmuntra och inspirera.
Helena kopplar av genom att vara tillsammans med sin familj, Jonas och deras två barn Josef och Vera. Helena gillar också att vara ensam och pyssla med något. Hon har svårt att sitta still. Att få fixa, baka och göra andra praktiska sysslor är ett sätt för Helena att ladda, ett sätt att lyssna in vad Gud vill, ett sätt att vila. Alla som arbetar med människor vet att det är viktigt att hitta denna tid för sig själv.
– Jag älskar människor. Det är så intressant att lära känna folks livshistorier, att lära sig förstå varför människor reagerar som de gör i olika situationer, säger Helena. Att vara med människor är ju trots allt det som ger allra mest!
Det är dags för personalmöte i EFS-kyrkan och Helena sätter sig vid bordet, trygg och med ögon som verkligen ser sina kollegor.
– Tänk, säger hon, vilket privilegium det är att få finnas i en sådan här miljö!
Text och foto: Helena Eriksson