BigBadaBoom

BigBadaBoom är en ungdomskväll som konfirmationslägret på Åsljunga har bjudit in till i flera år, så även denna sommar. Man bjuder in de föregående årens konfirmander men även andra som finns med i olika ungdomsgrupper i Skåne och Blekinge. De som kommer på besök återupplever sina egna konfirmationsläger till viss del men viktigare ändå är att konfirmanderna får träffa kristna ungdomar. Att konfirmanderna får se att det finns en gemenskap efter konfirmationslägret också.

Detta år samlades man på Solvik där man spelade brännboll 2.0. Brännboll på traditionellt vis men med en mängd andra utmaningar i spelet. Många kom, man var över 100 som spelade, som pratade och som helt enkelt hade roligt.

Linnea Sörliden, Linnea Bjerle, Lisa Vetterlein Beata Fransson och Therani Thevaranjan njuter i den varma sommarkvällen.

Linnea Bjerle, deltagare på årets läger, berättar att hon inte riktigt trivdes på förträffen och var lite avvaktande när sommarlägret började.

– Det fanns några grupperingar på förträffen men när sommarlägret började var de borta. säger hon med ett leende. Allt är superbra här.

Lisa Vetterlein håller med:

– Vi är som syskon här. Vi känner varandra riktigt bra och det är inget tjafs. Det är grymt härligt.

Linnea Sörliden, Beata Fransson och Therani Thevarajan har kommit till gården just för ungdomskvällen. Linnea konfirmerades förra året och tycker det är lite sentimentalt att vara tillbaka. Gården är ju inte hennes och hennes konfakompisars längre, någon annan är här. Varken Beata eller Thearni konfades på gården men finns med i ungdomsgrupp i lokala sammanhang. De känner redan en hel del av konfirmanderna och ser framemot att träffa dem i ungdomsgruppen där hemma till hösten.

Christoffer Lundahl är en av lägrets ledare. Han har fullt upp med att räkna poäng och hålla kolla på spelet som pågår.

– En sådan här kväll är viktigt, säger Stoffe, som han kallas. Ungdomarna får ser att det finns något efter konfalägret. De får se att när konfalägret är slut är det inte slut utan detta är början på något nytt.

Emil Johnsson, Elinore Nilsson, Mims Olsson, Åke Wieland och Sanna Oderhem.

En grupp sitter på gräsmattan och skrattar tillsammans. Det är ett gäng från förra årets konfa i Åhus. Det är Mims Olsson och Elinor Nilsson tillsammans med en av sina ledare, Emil Johnson, och två av sina faddrar, Åke Wieland och Sanna Oderhem.

– Vi kom hit för vi ville se hur man har det på Åsljunga, säger Mims. Vi var lite nyfikna.

Elinore fortsätter:

– Vi hade sådan fantastisk bra sammanhållning på vårt läger så det är kul att träffa dem från vår grupp också.

Efter brännbollen samlas man i kyrksalen för en gudstjänst, det är fullsatt. Lovsången leds av årets konfirmander med någon förstärkning utifrån. Simon Knutsson, lägrets lägerchef, predikar och Michael Rastas, som även han finns med på lägret, leder nattvarden. Kön till förbönen är lång och en grupp från förra årets konfa samlas för att tända ljus tillsammans. Det är en trygg stämning i lokalen.

Sedan blir det grillad korv (detta var innan grillförbudet i Skåne infördes), ett uppskattat inslag. Vid ett bord samlas flera av årets konfirmander. De är taggade och de trivs. De pratar i mun på varandra när de berättar om hur de har de. “Gemenskapen är fantastisk”, “Det är ett bra läger”, ” Undervisningen om gamla testamentet har varit intressant”, “Barnkalaset var jätteroligt”, “Alla förväntningar är infriade och mer”, “Det är inte som jag tänkt mig men det är superbra”….. ett står klart. Ungdomarna har det jättebra!

Ett par veckor senare är det dags för konfirmation. Ungdomarna verkar inte nervösa utan förväntansfulla. Allt flyter på bra i kyrkan och sedan är det dags för den stora kramringen, det är dags att säga hejdå. Trots en del tårar är leendena stora. De har fått veckor som kommer att leva kvar med dem i resten av sina liv. Många har fått vänner för livet men viktigast av allt – de har fått en smak av Jesus. Vi ber att längtan av att lära känna honom ännu mer bara ska växa sig större. Oavsett är det veckor som har förändrat dessa ungdomar för alltid.

Text och foto: Helena Eriksson