Hopp trots allt
Under hösten 2025 var Ella Ahnlide praktikant i Addis Abeba, Etiopien. Hör hennes berätta om resan.
Text: Ella Ahnlide Foto: Lovisa Lo Fundell & privat
Hösten 2025 tillbringade jag i Etiopiens huvudstad Addis Abeba genom EFS praktikantprogram hos organisationen Hope for Children in Ethiopia (HCE), som hjälper barn och unga som lever i olika former av utsatthet, exempelvis fattigdom, barnarbete och prostitution. Detta gör organisationen genom bland annat förskolor, ungdomshem och yrkesutbildningar. Denna resa kommer jag att se tillbaka på med stor tacksamhet och glädje. Jag fick möta barn och unga med berörande livsberättelser, vars uppväxt skiljer sig mycket från den trygga jag har haft. Dessutom mötte jag en rolig, spontan och färgsprakande kultur som har satt spår i mitt hjärta.
Jag tar med mig många lärdomar från min tid i Addis Abeba. Jag lärde mig inte bara ett nytt språk, att dricka svart kaffe och att det inte är något konstigt att stöta på ett gäng åsnor på Etiopiens gator. Etiopien gav mig också en ny syn på livet. Genom arbetet HCE driver, och på min fritid, fick jag möta människor med svåra livshistorier.
Jag fick bland annat möjligheten att prata med 16-åriga Ehetwe. Hon kommer från ett konfliktdrabbat område utanför Addis Abeba och växte upp på den etiopiska landsbygden tillsammans med sina sju yngre syskon och sina föräldrar. För ett år sen gick hennes pappa bort efter en längre tids kamp mot missbruk. Vid den tiden hade Ehetwe precis slutat årskurs nio, men i sorgen och hopplösheten efter pappans bortgång avbröt hon sina studier och gick med i militärens soldatprogram. Det gjorde hon inte enbart för de arbetserfarenheter utbildningen kunde ge i en svår ekonomisk situation, utan också för det skydd och den säkerhet militären kunde erbjuda i ett område där övergrepp var vanligt förekommande. Till slut blev den fysiska ansträngningen för stor, och Ehetwe flydde därför till Addis Abeba i hopp om ett annorlunda liv.
En dag besökte anställda på HCE hennes farbrors hus, där hon bodde och arbetade utan lön. Hon fick ett erbjudande om att bli en del av HCEs arbete och deras yrkesprogram och tackade utan att tveka ja till matlagningsutbildningen. Tack vare HCEs arbete bor hon idag på ett av organisationens ungdomshem och känner hopp om att i framtiden kunna få arbete.
Det är lätt att ta mycket för givet när vi lever i Sverige. Ehetwes historia blev en stark påminnelse för mig om hur verkligheten ser ut för många. Att ha en familj är en gåva. Att ha en stabil utbildning är en gåva. Att ha mat på bordet är en gåva. Mycket av det vi i Sverige tar för självklart är inte självklart i alla delar av världen.
Att vara en förvirrad svensk bland kaffe, kryddor och avgaser skulle kunna väcka både osäkerhet och hemlängtan. Men under mina tre månader i Addis Abeba kände jag aldrig så. En stor del av anledningen till att jag kunde känna mig hemma i ett land så olikt Sverige var den familj jag fick på HCE. En av organisationens grundare, Yonas Tesfaye, tog mig under sina vingar och visade mig det fina land och organisation jag hade kommit till. HCE präglas av omtänksamhet och kärlek. När jag var i Addis Abeba delade Yonas en bibelvers som han strävar efter att arbeta utifrån, Luk 3:11 Han svarade: “Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen har, och den som har bröd skall göra på samma sätt”. Jag vågar säga att han har lyckats.
Etiopien lärde mig att hopp kan växa även där förutsättningarna är svåra. Mitt liv fortsätter i Sverige, men en del av mitt hjärta kommer alltid att finnas kvar i Etiopien, bland människorna och gemenskapen som fick mig att känna mig som hemma.
